^.^

Natten till Lördagen  år 2001 i stockholm.

Gick Krister Eriksson till parken med sin hund.

 

När han var framme i parken så hörde han plötsligt ett ljust tjejskrik som skrek ’’låt mig vara!’’ när han hade hört skriket tre gånger så hörde han en mörk mansröst som skrek ’’lyssna på vad jag säger annars skjuter jag dig!’’ Men Krister hörde än en gång att tjejen skrek, fast nu skrek hon på hjälp. Krister tog genast upp sin mobil och ringde polisen. Han var rädd, han visste inte vad han skulle göra tills polisen skulle komma. Men han tog sitt mod till att gå och kolla efter stället där mannen och tjejen kunde vara på. Han var ännu rädd, han tänkte på vad han skulle kunna göra han som är så liten och mullig, han såg snäll ut och han var snäll.

Kristers hund Karo började morra, hans öron lutade bakåt och han hade svansen mellan bena. Då märkte Krister att det var något som inte stämde på det stället. Han gick och kollade bakom buskar och då såg han det, han såg tjejen. Hon låg på marken hon var likblek i ansiktet. Han gick fram till henne och vände på henne och såg att hon hade blivit skjuten i magen. Det var blod överallt. Han kände att något nuddade hans rygg, han vände sig snabbt och kollade då såg han en man som höll en svart revolver mot hans rygg.

Krister hörde att mannen sa ’’ Något du vill, att någon ska komma ihåg ifrån dig?’’ för du förstår att du inte kan få fara här ifrån, när du vet så mycket om detta.

 

Krister funderade på en plan innan han sa något. För han skulle hem till Anna hans dotter. Just då när han tänkte på henne, så kom han på en plan och vad han skulle svara på mannens fråga. Så han sa till mannen ’’ Ja en sak. Du kan väl skriva en lapp till Anna, som det ska stå så här. Kära Anna du var en underbar dotter, och jag vet att du kommer kunna ta hand om din mamma och karo. För han kommer säkert hem till dig senare. Och detta brev skrev jag bara för dig. Visst kan du skriva ner det? ’’

’’ Okej ’’ sa mannen.

 

Krister började springa när mannen vände sig för att börja skriva, Men så hörde mannen att Krister var på väg att fly så han sköt honom i ryggen av panik.

Han ramlade ner och var full av blod. Mannen började springa där ifrån.

 

Poliserna var vid parken nu. Det hittade Krister och Tjejen liggandes på marken döda.

Tjejens blod låg överallt på marken. Men Kristers blod fanns bara på hans rygg, De var likbleka i ansiktet båda. Moa som var en av poliserna såg att de låg ett kuvert på Kristers jacka. Hon tog upp det och kollade vad det stod på det. Det stod till Anna från din pappa Krister. Moa gick och kollade i bilen efter Annas adress så hon skulle kunna fara och berätta och ge brevet till henne. Hon fick fram att Anna bodde på en gata som heter Turegatan.

Så Moa for till Anna.

 

När hon var framme vid hennes lägenhet så gick hon upp för trapporna och knackade på dörren. Anna kom och öppnade och såg när hon såg att det var en polis så vart hon genast orolig. Hon förstod att det var något som hade hänt. Så hon frågade oroligt Moa. ’’ hej vad är det som har hänt? ’’

’’ Jo det är så att din pappa har dött, han hade blivit skjuten i ryggen. Men han hade ett brev till dig’’ och då gav hon, henne brevet.

Anna började genast läsa brevet,

Hej Anna din pappa ville att du skulle få ett brev av honom, men då blev det ett av mig istället. Men han ville i alla fall att du skulle veta att du var hans underbara dotter, och han vet att du kommer klara av att ta hand om din mamma, karo. För karo har säkert sprungit hem.  Och jag ville verkligen inte döda din pappa. Så efter du har läst det här så vet du att jag kommer sitta på polisstationen och ska Så efter du har läst det här så vet du att jag kommer sitta på polisstationen och berättar allt. Jag dödade din pappa bara för att jag fick panik och ville inte att han skulle säga. Jag är ledsen för det Anna. /Den elaka mördaren.

Moas telefon ringer. Hon går och svarar. ’’ Hej Moa, det är Hendrik här. Du vi har hittat mördaren som låg bakom båda morden. Han kom hit till stationen och erkände att de var han. ’’ Moa känner sig genast glad, För att hon ska få berätta för Anna att de hade mördaren.

’’ Anna vi har mördaren, Han hade kommit till polisstationen och erkänt att det var han.’’

Anna såg Moas leende när hon berättade, hon tänkte om hon skulle berätta om brevet. Om vad som det stod i det, och att hon visste att han skulle erkänna eller om hon bara skulle göra så att Moa tror att hon inte alls vet något.  Hon bestämde sig för att säga ’’ Jag vet redan det, i brevet hade han skrivit det, han skrev hur mordet gick till också. ’’ Hon hade aldrig varit nöjd över någon mördare förut, men nu var hon det. Hon kanske inte tyckte att det var nå bra att han mördade hennes pappa men hon visste att det inte var med mening och att han inte ens ville döda honom. Och nu har han sagt åt polisen.

’’ Men du Anna nu måste jag fara i väg till polisstationen.’’

’’ Okej hejdå’’ sa Anna med ett leende på läpparna.

 

När Moa gick ut för dörren kom Karo springandes upp för trapporna sen kom han in i lägenheten.

 

Nu är Anna glad och karo har det bra och mamman har det också bra. Men Anna ville inte glömma sin pappa så hon gick och gjorde en tatuering på hennes nacke, det blev en rosa ros och sen stod det Krister Eriksson 1966 – 2001.

 

 

Skriven av Petra Amanda Fagerlönn.